'

Mina känslor och nerver är i full gång med World War III i kroppen. Jag vet inte hur jag ska bete mig, vad jag ska göra eller hur jag känner. Det är en dag i sorgens tecken som jag helst bara vill glömma. Men det går ju inte tyvärr för det är ingen mardröm som jag trodde eller hoppades på i början. 

En deja vu från dagen som varit den värsta i mitt liv speglar sig, men de är bara 5 år sedan. Jag som lovade mig själv att det skulle dröja många år innan jag kände så här igen. Ingen som förstår, ingen som kan göra det ogjort. 

Ytterligare en vecka har gått men jag kan inte avgöra om den gått snabbt eller inte konstigt nog. Som de flesta vet vid de här laget eftersom den nya vädersidan här på internet nu mer kallas Facebook och varenda jäkel har uppdaterat om att de snöat idag. Så det känns lite onödigt att skriva om de även om jag nyss gjorde det... (och jag är medveten om att jag skriver helt oläsligt idag) Ååh jag riktigt längtar efter julmys och allt som hör  till julen samtidigt som jag saknar värmen något otroligt redan.

Iallafall, nu har jag tagit helg. En dag tidigare än resten av klassen, men jag har faktiskt anledning. Imorgon är det dags för ett sista farväl så jag kände att skolan inte är någon bra idé en sådan dag. 

Nog med deppigheter för idag, nu ska jag kolla klart på Magic Mike och inte tänka mer på morgondagen.

 

IIHHH, tagga tagga tagga! Äntligen får jag se Halloween avsnittet från Pretty little liars. Har längtat hela dagen haha nörd som jag är. Känns som att jag kommer vara rejält uppskrämd efteråt och min huvudvärk kommer ha gått från brutal till outhärdlig men det är värt det!

 

 

Trots mitt deppinlägg nyss så ska jag försöka skriva något lite mer positivt. Känns konstigt att det redan är helg igen, men jag har väl levt i min egen bubbla hela veckan... Hoppades på att bästa skulle komma hit ikväll, men han skulle fixa något så kunde tyvärr inte. Alltså får jag klara mig själv ändå.

Ska till banken IGEN imorgon, måste vara rekord. 3 ggr själv på mindre än en månad! Sen ska lite annat fixas och på kvällen åker jag till Gnesta för att möta upp Simon och sen spendera lite tid med Magnus och Niklas. 

 

 

 

 

 

Jag tror att verkligheten har kommit ikapp nu, jag har insett att jag aldrig kommer träffa dig igen och hur jobbig närmsta tiden kommer bli. Och jag har insett hur mycket dom behöver oss. (vissa förstår vilka jag pratar om). Men jag vet inte hur jag ska må eller känna. Vill fortfarande bara stänga in mig i mitt rum och gråta samtidigt som jag inte vill vara själv. Jag kommer bli galen. 

Mössprovning idag i skolan, bästa bästa! Äntligen känns det som att studenten närmar sig. Inte ens ett år kvar, kääämpa!

Har haft en okej dag med tanke på omständigheterna, tog igen ett par timmars sömn och tittade på gossip girl. Sen vid typ 18 kanske åkte jag, mamma och lina hem till lina en stund. Blev riktigt glad av att se Calle där, har ju inte träffat honom på länge men pratade med honom igår. Så blev riktigt förvånad att träffa honom så snart men det behövdes. Trots att jag vet att han fortfarande finns här oavsett hur lång tid det tagit sen vi sågs.
Sedan åkte vi och hela familjen Selenius/Hagstedt och Calle vidare till Gnesta för att titta på simons match, Gnesta - Bajen Fans. Där mötte vi upp min kusin Niklas, tänkte att även han skulle få komma på andra tankar en stund... Jag tror att det funkade, för vi hade rätt kul. Pojken är lika smart som mig :D En bra start på något nytt.

 Och efter ett tag så ser jag min lille vän Joel bredvid isen istället för på vilket jag tyckte var konstigt så gick och pratade med honom också. Känns som att jag träffade många personer idag som jag inte vanligtvis träffar. Men de va skönt att det inte var som alla andra dagar.  Rörigt inlägg hejohå, så nu borde jag nog sluta skriva. Godnatt.

 

 

Nu har många förstått vad som hänt, allt fler säger hur ledsna dom är och att dom beklagar. Och jag antar att det är en del av allt det här. Men egentligen är det mycket mer synd om mina kusiner, som förlorat sin mamma än om mig. Jag kommer nog inte blogga så mycket närmsta tiden, eller så kanske jag gör det. Jag vet inte än. Just nu är det tungt och vi försöker att tänka på annat men det är inte så lätt så därför känner jag inte att bloggen är de jag prioriterar mest. Men jag ska försöka göra lite inlägg, som förhoppningsvis inte alla handlar om det här. 

Men tack ni som finns och stöttar oss, det betyder mycket. ♥

Varför? Varför är livet så orättvist? 

Du är borta, föralltid och ingen eller inget kan få dig att komma tillbaka. Vi, din familj, alla saknar dig redan. Bilder och statusar på facebook som alla beskriver sorgen av att du inte längre finns med oss. Jag önskar att vi hade haft bättre kontakt speciellt under de senaste åren men tyvärr var det inte så. Men vi var  fortfarande släkt oavsett vad. Jag hoppas att du har det bra där du är nu, och att du kan få ro. Kommer tänka på dig varje dag, och förhoppningsvis slutar tårarna rinna snart även om sorgen alltid kommer finnas där. Men för nu kan vi inte göra annat än att försöka inse vad som hänt och hedra ditt minne. 

Vila i frid, en dag så ses vi igen moster ♥

 

Vad ska man göra när det känns som att man lever i en mardröm, fast man går och lägger sig och vaknar igen och allt är exakt som när man somnade? Det är så det känns. Jag kan inte göra något, inte säga något eller känna något som gör någon skillnad. Det är inte rättvist. Du måste klara det här, din tid är inte slut än. Du måste kämpa, speciellt för deras skull. Snälla säg att det bara är en mardröm...

Varför är det verkligen alltid så att när man ska plugga så är allt runt om så mycket mer intressant? Man kommer på saker man egentligen inte skulle gjort, bara för att man vill slippa undan. Det kan väl inte vara så svårt att bara ta sig i kragen och göra det man ska? Men nejnej, det är ungefär omöjligt. Och just därför skriver jag det här istället för att plugga psykologi... Bra jobbat elin!

 

Hann inte med bloggen i lördags ordentligt och igår hade jag ingen som helst inspiration trots att det faktiskt var en bra dag. Lärde mig att inte lita på tanter som verkar snälla men säljer på loppis och att man inte ska ge upp på personer som varit en stor del av ens liv men utan riktigt anledning försvunnit. För dom kan faktiskt komma tillbaka. 

 

Idag däremot har de inte varit en lika bra dag, Äckel engelska c och naturkunskap. Kom ganska nyligen hem från skolan med fetaste huvudvärken och även ont i magen. Inte att leka med. Men en bra sak hände nyss, insåg att det stod mitt namn på ett av kuverten som kommit med posten idag, det var mitt nya kontokort! äntligen, mitt chip funkar inte och kortet höll på att gå sönder men nu har jag ett fint oanvänt kort nananaaa. 

Men nu måste jag ta tag i psykologin eller något, fast jag inte vill. Smell ya later.

 

 

Är det bara jag som tycker att det är otroligt jobbigt att vänta? Som just nu, sitter och väntar på ett sms. Men tänk om jag inte får svar? Då har jag väntat i onödan och kommer bli jättebesviken när jag inser att hela kvällen gått utan att just den personen har skrivit. Fast å andra sidan, jag har väntat flera månader egentligen så borde inte bli för förvånad eller besviken... 

Sen finns ju dom där gångerna när man väntar på tåget eller bussen, de är också jobbigt. Tiden liksom stannar av just för att man väntar medan om man har bråttom flyger tiden snabbare än någonsin. Och ja, nu spårar jag igen. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Kanske är mitt sätt att få tiden att gå snabbare. Tror hela tiden att mobilen blinkar till men insåg nu att det var reflektionen av tvn, snacka om besvikelse... Aja nu ska jag ta mina störda tankar och göra något vettigt. Haha.