im the girl you never should have met.
Jag vet att det är de du tänker nu, när allt har skitit sig helt. Det var aldrig meningen att det skulle bli så här och det vet du också. Du vet att jag gjorde det för att jag bryr mig om dig även om du vägrar inse det. & jag vet att det sårade dig riktigt ordentligt men det sårade mig lika mycket oavsett du förstår det eller inte. Det är inte lätt nu, jag har förlorat en av mina bästa. Du tror säkert att jag bara babblar på för att jag tycker synd om mig själv, men nej det gör jag inte jag tycker helt ärligt mer synd om dig och jag är ledsen över vad jag gjorde. Kanske jag ångrar mig en dag, men just nu... Nej jag ångrar inte att jag sa som jag gjorde men jag ångrar hur jag gjorde det. Jag kan erkänna att jag fick för mycket, allt blev för mycket. Därför var jag konstig och undvikande ett tag, jag fick inte ordning på tankarna. Jag tyckte att du förtjänade någon bättre än mig, och uppenbarligen hade jag rätt eftersom jag sårade dig. Men du ska veta att det gör ont varje gång jag ser eller hör något som påminner om dig, finns stunder då jag inte vet vart jag ska ta vägen för att allt kommer som en våg över mig. Känns som att jag är ledsen & arg allt oftare, men det är ju inte så jag är egentligen, jag är tjejen som skrattar åt ingenting och är allmänt glad. Vart försvann hon?
Jag saknar min vän så otroligt mycket, You're better than drugs, remember? Men är det så här det ska va från och med nu så får jag uppenbarligen leva med det, det blir tufft men jag har överlevt motgångar förut så jag gör nog det nu med. Även om du tror att jag har gått vidare, det har jag inte. Jag sitter fast, det är som att trampa vatten man kommer ingen vart men man kämpar iallafall så att det precis går att hålla sig kvar ovanför ytan. Så känns det. Snälla försök förstå att det är lika jobbigt för mig med? Det är inte många som förstår hur jag känner, förmodligen ingen mer än jag själv eftersom jag inte kan sätta ord på det, just därför skriver jag det här för att jag hoppas att du ska läsa det och kanske förstå. Det kanske är för mycket att begära men jag hoppas att du iallafall tänker på vad jag skrivit.
Aldrig tidigare har jag behövt skriva något sånt här, men nu var jag tvungen. Det är svårt att sätta ord på det, och jag tänkte att om jag skriver det på bloggen får jag ut det men inte så alla ser eftersom inte alla läser bloggen. Men jag vet att mina närmaste gör det, och förhoppningsvis du.
Jag saknar dig.
Kommentarer
Trackback
