'

Det är jobbigt att prata om gårdagen så tänkte att jag skriver lite här istället så kanske ni förstår.

När mina nerver och känslor var i uppror igår var det tydligen bara en förvarning på hur det skulle vara på begravningen. Det vart 100x värre när vi väl var där, jag som inte trodde att det var möjligt. Sen vet ju även jag att det jag inte mådde värst där.

Det var riktigt jobbigt att säga farväl en sista gång igår. Det kändes som att hjärtat gick i bitar när mina kusiner börjar gråta de syntes verkligen hur svårt det var för dem och när jag hörde mormor och morfar sitta och gråta bakom mig. Det kändes helt overkligt, det skulle inte vara moster maggan som låg i kistan framför. Tårarna rann hela begravningen och hela kroppen gjorde ont. Visst hade vi inte bra kontakt på slutet, men jag visste ju alltid att hon fanns där. Och igår då fanns alla där för henne, även dom som vi vet att hon tvivlat på många gånger. Men vi alla älskade henne och fortfarande gör, för alltid borta men aldrig glömd. Det kommer alltid lysa en sjärna för henne på himlen, och hon kommer alltid finnas med oss det vet vi nu.

Begravningen var superfin, om hon var där och såg vilket jag tror hon var, så skulle hon varit stolt. Speciellt över sina barn och hur starka dom är. Vi har varandra och som det känns just nu, så klarar vi av allt. ♥